i'll be a stock broker and i'll get me a wife

idag har jag varit arg. igen. min blick hade nog kunnat döda om det var så att det var möjligt. speciellt på bussen. jag var så arg så jag tillochmed stod och småsparkade på min tygpöse när jag väntade på bussen. så himla inte likt mig. men det finns ju en förklaring. och sen kommer grejer på det som gör en trött och arg, typ:

1. jobbet. så arg på att man måste vara så jävla trevlig och tålmodig med alla jävla kunder, även dom som inte är trevliga tillbaks. så sjukt fejk. falskt. stå och le och se gullig ut även om man är arg inombords och man vill slå kunden i huvet och helst vill ligga hemma i sängen eller försöka göra nåt tillfredsställande. 

så arg på att komma hem klockan halv nio på kvällen (om man har tur), och att inte ha en aning om ifall man jobbar dagen efter. kul att man kan planera sitt liv. även om man skickar meddelande med frågan "ska jag jobba imorgon". man vet fan inte om dom räknat med det eller inte. och dte blir ju ett jävla liv om dom gjort det även om man inte blivit informerad. så jävla ovärt. orkar verkligen inte jobba imorgon. funderar på att stänga av mobilen och vara okontaktbar fram tills imorgon eftermiddag. värt. dom får skylla sig själva. jag är så fruktansvärt trött på det stället. så jag vill spy. 

2. arg på min mage.

3. arg på att jag ligger obekvämt och får  ont i nacken.

4. arg på att jag bara har en halvt fungerande dator.

5. arg på att vara så himla trött jämt.

6. arg på att det känns som om det saknas nåt.

GAAAHHHHH. alltså. nu ringde chefen. ska jobba 8 1/2 timma imorgon också. man får inte ens jobba så länge? lipar. FINT att man får reda på det klockan halv elva kvällen innan. jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte. jag orkar inte vara så jävla tillgänglig hela tiden. orkar inte att det blir kallabalik om man inte kan ställa upp. orkar inte känna att allt hänger på mig. orkar inte känna pressen. orkar inte ta ansvaret. orkar inte att man aldrig får ett tack.

fatta vad arg jag blev NU. ännu mer arg. så jävla arg. 

ångrar att jag inte sa ifrån. varför vågar jag inte säga ifrån? jag skiter ju faktiskt i om jag skulle få sparken nu. jag vill inte jobba där ändå. skit.

från och med imorgon ska jag sluta vara så jävla trevlig och mesig. jag ska börja säga ifrån ordentligt och inte ta all skit hela tiden. men jag kan inte hjälpa att jag har så himla svårt för vuxna och komunicera och förstå dessa varelsers beteende. allvarligt talat hade det typ vart gött att få sparken ändå.

låter säkert som värsta gnällrumpan nu. var glad för att ha ett jobb tänker nån säkert. nä det är jag fan inte. folk hade nog förstått om dom var i samma situation som jag. mina arbetskamrater gör det iallafall. för dom vet hur det är. jag har testat på hur det är att vara arbetsfri också, jag vet hur det är, och när man hellre är arbetsfri än jobbar på sitt jobb så fatta att det är nåt fel. och föresten så hade jag inte tänkt vara arbetsfri så länge ändå. jag vill bara bort från nuvarande stället.