det minsta du är skyldig dina drömmar är att tro på dem
Okej okej okej.
Jag ÄR den mest icke självdiciplinerade människa jag känner.
Jag sitter här, med svenska-häften, block och pennor. Jag ska skriva ett tal. Det är nationella prov i svenska B.
Då ska man hålla tal. Ja förstår faktiskt inte vad svenska har med att stå å prata inför folk å göra.
Jag trodde det var mer att man skulle lära sig stava, läsa, grammatik osv.
Inte att stå och tvinga fram några slags åsikter med sin klena röst som läraren ändå kommer klaga på.
"du har en väldigt tyst röst, försök ta i lite" .. Sorry Lil-Ma' , JAG KAN INTE.
Min röst ÄR klen, jag ÄR ingen bra talare. Jag KOMMER inte se naturlig och avslappnad ut när står där och blottar mina framtvingade ord inför en grupp människor.
Skräcken och ångesten inför att stå och tala inför folk har jag haft med mig så länge jag kan minnas.
Jag har inte behov av att göra mig hörd, om jag inte valt det själv.
Iallafall, jag skulle ägnat mig åt det här hela dagen var det planerat. Har det blivit så? nää.
På måndag ska jag hålla talet...
Jag skjuter fan allt framför mig hela tiden.
" Nej men jag ska bara göra det, och det, och det..."
Sen inser jag att klockan är 20.08 och jag har inte mycket tid på mig. Imorgon väntar jobbet och sedan (förhoppningsvis???!!!) en kaffe med en vän. Imorgon kommer jag inte hinna. Därför kommer jag få sitta hela natten med det här nu, vilket kommer relultera i en halvt död Linnea imorgon. Fast jag börjar kl 12, och det är ju lite gött iallafall.
Fast en bra grej med mig själv i sådana här situationer är att jag tar konsekvenserna av mina lata icke handlingar..
Jag accepterar att jag får sitta långt inpå natten, att talet kanske inte kommer bli lika bra som det skulle kunnat bli om jag lagt ner mer tid på det, och att jag kommer vara en trött jävel imorgon.
Det är ju liksom ingen annans fel än mitt eget.
LOOK BACK WITH NO REMORSES
fred
Kommentarer
Trackback
